Storm

En storm är en betydande störning i jordens atmosfär, som kännetecknas av störande väderfenomen som väsentligt avviker från typiska förhållanden. En storm förknippas ofta med kraftiga vindar och nederbörd, men det som definierar en storm är dess intensitet och potential för negativa effekter. Stormar är manifestationer av atmosfärens dynamiska processer, som drivs av obalanser i temperatur, tryck och fukt.

När övergår "dåligt väder" till storm?

Skillnaden mellan "dåligt väder" och en "storm" är främst en fråga om intensitet och potentiell påverkan. Även om det inte finns någon enskild, allmänt accepterad tröskel, eskalerar en väderhändelse i allmänhet till beteckningen storm när den uppvisar:

• Betydande vindhastigheter: Vindar som når ihållande hastigheter eller tröskelvärden för vindbyar som kan skada egendom, vegetation eller utgöra en risk för liv. I många meteorologiska sammanhang anses till exempel vindar som överstiger en viss klassificering på Beaufortskalan (t.ex. stark kuling eller högre) vara stormiga.
• Kraftig nederbörd: Regnmängder som leder till plötsliga översvämningar, betydande snöansamlingar som orsakar trafikstörningar eller stora hagelansamlingar som kan skada grödor och egendom.
• Associerade faror: Förekomst av åska och blixtar (vilket indikerar åskväder), tornados, snöstormar eller andra allvarliga fenomen som gör att risken är större än bara besväret.
• Störning av normala aktiviteter: När vädret tvingar fram omfattande stängningar, reseavrådan, strömavbrott eller utgör ett direkt hot mot den allmänna säkerheten betraktas det i allmänhet som en storm.

I grund och botten kan "dåligt väder" vara ett kraftigt duggregn, vindbyar eller lätt snöfall. En "storm" för med sig en känsla av brådska, fara och behov av skyddsåtgärder.

Olika typer av stormar

Stormar uppträder i olika former, var och en med unika egenskaper och underliggande atmosfäriska drivkrafter:

• Åskväder: Kännetecknas av blixtar och åska som produceras av cumulonimbusmoln. De för ofta med sig kraftigt regn, starka vindar och ibland hagel eller tornados. De kan vara encelliga, flercelliga eller mycket välorganiserade superceller.
• Tropiska cykloner (orkaner, tyfoner, cykloner): Roterande stormsystem som bildas över varma havsvatten, kännetecknas av ett lågtryckscentrum ("ögat"), starka spiralvindar och kraftig nederbörd. De kallas orkaner i Atlanten och nordöstra Stilla havet, tyfoner i nordvästra Stilla havet och cykloner i södra Stilla havet och Indiska oceanen.
• Vinterstormar/snöstormar: Domineras av kraftiga snöfall, starka vindar som leder till snödrev och drivbildning och ofta farligt kalla temperaturer. En snöstorm är en svår vinterstorm som definieras av specifika kriterier för vindhastighet och sikt.
• Nor'easters: En typ av extratropisk cyklon som bildas längs Nordamerikas östkust och som ofta medför kraftigt regn eller snö, starka vindar och översvämningar vid kusterna. Namnet kommer från de starka nordostliga vindar som de vanligtvis producerar.
• Dammstormar/sandstormar: Meteorologiska fenomen som är vanliga i torra och halvtorra områden och som kännetecknas av starka vindar som lyfter upp stora mängder lös sand och damm från marken, vilket avsevärt minskar sikten.
• Tornados: Våldsamt roterande luftpelare som sträcker sig från ett åskväder till marken. De är bland de mest intensiva och lokala av alla atmosfäriska stormar och kan orsaka enorm förstörelse på korta avstånd.
• Isstormar/frysande regn: Uppstår när nederbörd faller som regn men fryser vid kontakt med ytor vid eller under fryspunkten, vilket leder till en farlig ansamling av is.

Vad räknas som en namngiven storm?

Benämningen stormar används främst för tropiska cykloner (orkaner, tyfoner, cykloner) och, i vissa regioner, för betydande vinterstormar eller extratropiska cykloner som förväntas få omfattande och betydande konsekvenser.

• Tropiska cykloner: Ett tropiskt lågtryck förstärks till en tropisk storm när de ihållande vindarna når 39 mph (63 km/h). Vid denna tidpunkt tilldelas det ett namn från en förutbestämd lista. Denna namngivningskonvention hjälper till att tydligt identifiera och spåra dessa potentiellt förödande system, vilket underlättar kommunikationen mellan meteorologer, räddningstjänster och allmänheten. När den ihållande vinden når 119 km/h (74 mph) blir den en orkan, tyfon eller kraftig cyklonisk storm och behåller sitt namn.
• Vinterstormar/extratropiska cykloner (regionalt): I vissa regioner, t.ex. USA, har vissa aktörer (t.ex. The Weather Channel) börjat namnge betydande vinterstormar för att öka allmänhetens medvetenhet. Detta är dock inte en allmänt vedertagen praxis bland officiella meteorologiska organ över hela världen. På samma sätt samarbetar vissa meteorologiska tjänster i Europa för att namnge betydande stormar som drabbar flera länder. Kriterierna för att namnge dessa stormar omfattar vanligtvis vindhastigheter som når stormstyrka eller högre, och förväntan om betydande påverkan.

Det primära syftet med att namnge stormar är att öka tydligheten, underlätta spårning och förbättra kommunikationen med allmänheten om potentiellt farliga väderhändelser.

Vad är det som gör att stormar uppstår?

Stormar är resultatet av instabila atmosfäriska förhållanden och det dynamiska samspelet mellan flera grundläggande meteorologiska principer:

• Temperatur- och tryckskillnader: Jorden värms upp ojämnt, vilket leder till temperaturgradienter. Varmare luft är mindre tät och stiger, vilket skapar områden med lägre tryck, medan kallare, tätare luft sjunker och skapar områden med högre tryck. Luft strömmar naturligt från områden med högt tryck till områden med lågt tryck, vilket skapar vind. Ju större tryckskillnaden är, desto starkare är vinden.
• Fukthalt: Vattenångan i atmosfären bär på latent värme. När fuktig luft stiger och kyls kondenseras vattenångan till flytande vatten (moln och nederbörd), vilket frigör denna latenta värme, som ytterligare driver luftens uppåtgående rörelse och intensifierar stormen.
• Coriolis-effekten: Jordens rotation avböjer rörlig luft (och vatten) åt höger på norra halvklotet och åt vänster på södra halvklotet. Denna effekt är avgörande för bildandet av roterande stormsystem som tropiska cykloner och extratropiska cykloner.
• Lyftmekanismer: För att stormar ska kunna utvecklas måste luften lyftas till högre höjder där den kyls och kondenseras. Vanliga lyftmekanismer inkluderar:
  
  • Konvektiv lyftning: Solvärme värmer marken, som i sin tur värmer luften ovanför den, vilket får den att stiga. Detta är en viktig drivkraft bakom åskväder.
  • Orografisk lyftning: Luft pressas uppåt när den möter berg eller förhöjd terräng.
  • Frontal lyftning: Varmare, mindre tät luft lyfts över kallare, tätare luft längs väderfronter (gränser mellan luftmassor med olika temperaturer och fuktinnehåll). Detta är en vanlig mekanism för stormar på mellersta breddgraderna.
  • Konvergens: Luft som strömmar horisontellt från olika håll möts och tvingas stiga.
• Jetströmmar: Snabbflytande luftband i den övre atmosfären, särskilt de polära och subtropiska jetströmmarna, spelar en viktig roll för att vägleda och intensifiera stormsystem på medellatitud genom att skapa områden med divergens och konvergens som kan förbättra uppåtgående rörelse.

Kombinationen och samspelet mellan dessa faktorer skapar de specifika förhållanden som krävs för att olika typer av stormar ska utvecklas, växa och skingras.